Jag berättade hur allt låg till och du lovade mig att det aldrig skulle bli NI. Att släppa taget av något som har varit en stor del av sitt liv i 19 månader är det svåraste och jobbigaste jag någonsin har gjort, minnen finns överallt och kort finns i mängder.
Ibland fattar jag inte hur blåögd jag egentligen var och nu i efterhand när man har fått reda på hur allting egentligen har gått till, förstår jag inte vilket jävla svin du är som kan ljuga någon rakt i ansiktet och sedan låsas som ingenting.
Men jag har lovade mig själv och blicka framåt och det var exakt det jag har gjort dessa månaderna. Men innerst inne visste jag att någon gång skulle jag behöva ta tag i allt, du lyckades såra mig mer än du tycks förstå och att du inte kunde avsluta något innan du påbörja något nytt var ännu ett tecken på hur feg du är, rädslan för att du skulle bli ensam kvar och att det var du skulle ligga ensam och sömnlös nätterna igenom. Men du lyckades utan problem, du krossade mig totalt.
Jag ska inte säga att jag ångrar någonting av det vi hade tillsammans, men att jag nu har lärt mig att jag klarar mig utan dig och att vänner är det viktigaste man har i livet, för dom finns alltid där. Jag menar dom stöttar mig alltid och jag vet vart jag har dom. Jag antar att minnen tynar bort och nya tillkommer men dom personerna som står närmast en är dom som kan såra på ett sätt som ingen annan kan och man glömmer inte sin första kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar